Spjällproblematiken
År 1985 pågick bergarbetena för SFR (Slutförvar för radioaktivt driftavfall) i Forsmark för fullt. Lagret ligger under havet, inget schakt finns till det fria utan bara två tillfarter, drifttunneln och byggtunneln. Ventilationsmässigt var anläggningen ett mångförgrenat system med en silo (höjd 70 m, diameter 30 m), många stora bergsalar och många förbindelsetunnlar.
Ventilationsanläggningen projekterades för 4 stora tilluftsledningar. Ca 10 olika drivningsfronter bearbetades samtidigt, och mätningar av skyddsingenjör Anders Wikgren visade att stipulerade 25 m3/s friskluft sällan kom ut ur tubmynningarna vid drivningsfronterna. Därför fick man under semestern 1985 ”i panik” hänga upp en femte tubledning att förgrena nere i berget. Den totalt installerade fläkteffekten (påslagsfläktar, insticksfläktar och friblåsande fläktar i fläktväggar till bergsalar) var nu uppe i 2,4 MW.
Trots denna massiva ventilationsinsats blev betyget på ventilationsanläggningen från en bergarbetare, som tidigare arbetat i Oskarshamn, vid CLAB (Centrallager för använt kärnbränsle): ”I Oskarshamn var luften ännu sämre!”.
En viss del av del av svårigheterna kan tillskrivas det faktum att tuberna hade ovanligt många förgreningar, där man försökte styra luften att gå i någorlunda bestämda proportioner i de två utgående grenarna i ett byxrör (Y-rör) eller grenrör. Förr hade Vattenfall till detta ändamål använt s.k. ”grenrör med spjäll”, stora och klumpiga anordningar av plåt med ett trottelspjäll (vridbar skiva, tvärställd i stängt läge) i varje utgående gren.
Nu fanns konfektionerade detaljer av mjuk vävplast såsom böjar, byxrör och grenrör, och Lesjöfors Plast AB levererade många sådana detaljer till SFR-bygget. I stället för trottelspjäll användes då s.k. åtstramningsspjäll i de utgående grenarna. Dessa bestod av repsnaror som kunde dras åt eller lossas. Nackdelen var bara att man inte hade en aning om proportionerna i luftfördelningen. I mellanlägen uppkom stark turbulens med tubfladder på nedströmssidan. Fladdret gav starkt och obehagligt buller och kunde ge utmattning i tuben. Det gick dessutom inte att stänga av en gren helt, hur hårt man än drog åt.
Spjällreglering är alltid föknippad med tryckförluster (energiförluster). Automatisk styrning av flödena genom att installera mätanordningar är svårt att åstadkomma p.g.a. stark turbulens (jfr mängdströmdelarens dåliga funktion vid Rotoventförsöken), och är dessutom mycket dyrbart.
Efter SFR-sprängningarnas slut planerades att testa en sofistikerad luftfördelningskonstruktion, kallad Flexistor Luftventil. Den utvecklades på 1970-talet för gruvindustrin av SKEGA i samarbete med Flygtekniska Försöksanstalten. Den skulle testas i mellansänket vid Klippens kraftverksbygge, FUD-medel anslogs av Vattenfall och en stor och otymplig prototyp med en ingående och två utgående anslutningar, allt φ 1600 mm, byggdes. Sedan blev det TBM-borrning i Klippen utan mellansänke, och projektet föll. Spjällproblematiken har veterligen hittills inte lösts inom den svenska anläggningsindustrin.