Ett praktikfall från åren 1937-1939 skall här kort återges. Det är en spårvägstunnel i Hammarby med tunnelarea av 33,5 m2 och den består två bitar vardera 400 meter långa. Berget var granit och tunnlarna drevs från den öppna sträckan mellan tunnlarna som var 550 meter lång. Vid detta arbete användes för första gånge i Sverige en s.k. borrjumbo. Det var en ställning som täckte tunnelns hela sektion och från vilken man kunde bedriva borrningen och därvid driva tunneln i full sektion. Ställningen förflyttades med hjälp av en lastbil. Drivningsupplägget var dubbelfrontsdrift, man borrade och laddade i den ena tunneln och lastade ut i den andra. Borrhålsdjupet var dryga 3 m och man fick indrifter på 2,7 m. Borrningen utfördes med 6 stycken driftermaskiner med beteckningen RWT 805 som var monterade på pelare och för borrningen av hela salvan krävdes cirka 250 borrstål. Med borrmaskinen uppnådde man 6-6,5 m/timme inklusive flytt av borrmaskin och tar man med tid för borrstålbyte samt tid för att taga loss fastborrat stål så sjönk kapaciteten till cirka 5 meter per timme. Håldiametern var en tum och man använde fyskärskrona som måste slipas om efter 1 till 1,2 meter. Hela salvan omfattade 55-60 hål och det blir cirka 180 borrmeter och det ger 2 borrmeter per m3. Kompressorstationen som låg på den öppna delen mellan de två tunnlarna levererade 27 m3 fri luft per minut. För sprängningen åtgick 1,4 kg sprängämne/m3 och det kan nämnas att man använde elektriska tändare med tidsfördröjningar upp till 2 minuter.
För utlastningen hade man en elektrisk grävare med 0,4 m3 skopa och kapaciteten var 9 verkligt fasta m3 per timme. Den genomsnittliga framdriften över en fyraveckorsperiod var totalt 65 meter för de båda fronterna eller en salva per dag. Det kan vara intressant att säga något om hur betalningen av arbetarna var vid detta tunnelarbete då det sannolikt var typiskt för den tiden. De fick betalt för varje uttagen m3 enligt den teoretiska sektionen men fick betala för borrstål, sprängämne och tändare. I detta fall fick de SEK 7,30/m3 och hade utgifter på 3,55 där huvuddelen var dynamiten som tog 2,76. Basic cost för berguttaget var totalt SEK 20,10/m3.
Den fjärde tidsperioden (1947-1967)
Denna period 1947-1967, kan anses som en mycket dynamisk period av bergborrningstekniken. Det finns tre innovationer eller förbättringar som är orsaken till detta nämligen den så kallade hårdmetallen, den lätta borrmaskinen och tryckluftmataren som går under beteckningen knämataren. Alla tre kom inte fram samtidigt men 1947 var tekniken etablerad även om det skulle dröja flera år innan den fick fullt genomslag.
Hårdmetallen, Tungstenkarbid hade ett antal år tidigare upptäckts vara mycket motståndskraftig mot slitage av bergartsbildande mineraler. Man hade också lyckats fästa den vid borrstålet genom lödningsförfarande och den utgjorde själva eggen på borrkronan.