Samtidigt med utvecklingen av storhålskilen i tunnlar i slutet av 50-talet, pågick utveckling av den s.k. ”Lindömetoden”. Det skedde i samband med Skånska Cementgjuteriets (Nuv. Skanska) utbyggnad av Lindökanal (därav namnet) i Norrköping 1958-1963. Den legendariske avdelningschefen Johan Magnus satsade på denna utveckling. Uppfinnaren Olle Bännmark kommer här att beskriva utvecklings
Utveckling av Lindömetoden i Tullinge och Balk i Norrköping
Olle Bännmark
Sedan många år hade planer funnits på att bygga Lindökanalen, men leran som täckte det berg, som måste sprängas bort för att ge plats för kanalen var instabil. Den Konventionella metoden, som vid den tiden fanns tillgänglig- att bakom fångdammar av jord eller spont schakta bort jord, lera och sedan spränga berget skulle ge upphov till orimliga kostnader, om den alls skulle kunna vara genomförbar. Men eftersom en sådan kanal var av den allra största betydelse för utvecklingen av hamnen i Norrköping och därmed hela staden aviserade hamnmyndigheterna att man ämnade lämna ut anbudshandlingar för byggande av kanalen med början 1958. Bland andra kontaktades Skanska.
Tanken som då fanns att kunna borra och spränga både berg och de överlappande jord- och lermassorna i en samtidig fas och sedan schakta bort massorna med de kraftiga mudderverk, som bolaget förfogade över, var naturligtvis tilltalande. Försök att utveckla en sådan metod startade omedelbart på Tullinge militära flygfält, där Skanska hade omfattande arbeten och där ingen konkurrent hade insyn. En plats för försöken valdes ut, där berget, som skulle borras och sprängas, var täckt med ett moränliknande lager med c:a 2,5 till 3 m mäktighet.
Den utrustning, som först användes, bestod av en hjulburen borrvagn med en kedjematare av c:a 3 m:s längd på vilken en borrmaskin, Atlas Copco BBC-21, löpte. Ett standard 7/8” borrstål användes. Borrningen skedde genom ett foderrör som genom kraftig vattenspolning genom borrstålet tvingades ned genom jorden till bergytan, varefter borrstålet ensamt fortsatte bergborrningen. Av 13 st borrade hål kunde 9 st användas för laddning efter vissa svårigheter, medan 4 fick överges för gott på grund av att man ej fick tätt mellan foderrör och berghål.
Ytterligare en salva borrades med bättre resultat genom att en tyngre utrustning användes. Som borrmaskin valdes en BBC-42 med 1 ¼” skarvborrutrustning med en 51 mm borrkrona, som nästan helt uppfyllde foderröret.
Enbart 2 hål av 15 fick denna gång överges. Dock kunde laddningsarbetet inte heller i detta fall bedrivas effektivt, då en del sten och grus föll ner i bergborrhålet och tidsödande blåsning av många av hålen måste ske.Utvärderingen av försöken gav vid handen, att om metoden skulle kunna användas framgångsrikt och med god ekonomi måste såväl borrnings- som laddningskapacitet avsevärt ökas. Ett steg i denna riktning skulle vara att skapa en säker förbindelse mellan borrhålet och markytan. Detta löstes genom tillverkning av en ringborrkrona, som anbringades i nedre ändan av foderröret. Detta och borrhålet borrades gemensamt genom jordlagret och en liten bit in i berget. Borrmaskinens slag- och rotationsverkan överfördes med en specialgjord adapter till både foderröret och borrstålet i dess första fas av borrningen genom jordlagret. Borrstålet fortsatte därefter ensamt att fullborda borrhålet i berget. På så sätt hade man skapat en relativt säker förbindelse mellan bergborrhålet och markytan. När hålet så var färdigborrat nedsattes i bergborrhålet ett enklare stålrör som sedan tjänstgjorde som förbindelse mellan bergborrhålet och markytan. Detta stålrör ersattes senare i sin tur av en mycket smidigare och billigare plastslang.
En av isoleringsband formad konisk ända på stålröret eller senare på plastslangen visade sig vara tillräcklig, för att skapa en tät anslutning mellan röret- slangen och bergborrhålet. Därefter kunde foderröret dragas upp och borrutrustningen flyttas till nästa hål. Med denna utrustning fick vi nära nog 100 procent av alla borrade hål laddningsbara, dock var livslängden på specialadapter, ringborrkrona och vissa andra borrdetaljer ännu långt ifrån tillfredställande
Utvärderingen av Resultatet av själva sprängningen överträffade förväntningarna och styckefallet var betydligt mindre än väntat. Upplastningen gick lätt och det fanns anledning att kalkylera med en god lastningskapacitet för själva muddringsarbetena. I detta läge av utvecklingen visste vi ganska väl hur vi skulle kunna förbättra metoden samt öka borrnings- och laddningskapaciteten.
Detta skulle bland annat kunna ske genom att borrningen skedde från höga borrningstorn, som kunde röra sig på räls i ett fastställt rutnät samt genom att öka nedborrningshastigheten av foderröret medelst en särskild vrid-motor monterad på borrmaskinen. Genom att kunna koppla bort borrmaskinens slagverkan och enbart använda vridmotorn vid skarvning av foderrör och borrstål samt genom att byta Nitros rörladdningsapparat mot en plastslang genom vilken dynamitpatronerna borde kunna passera likaväl som genom det stela laddröret kunde tidsåtgången också för dessa arbetsmoment kraftigt reduceras.
Efter långa diskussioner med beställaren kunde ett fullskaleprov utföras i Balk i ena ändan av Lindökanalen, där de ovan angivna förbättringarna kunde förverkligats. Resultatet av provet blev en stor succé och projektet Lindökanal var ett faktum, liksom Lindömetoden.
Så här mer än 40 år efter dessa händelser minns jag fortfarande med särskilt gott minne de innovationer och fina insatser som gjordes av AB HÅMA i Sundbyberg samt av Nitro i Vinterviken och det fina samarbete, som utvecklades emellan oss.