Hallandsåsen
Den mycket omtalade och problemfyllda tunneln genom Hallandsåsen har jag med intresse följt från starten 1990. Vid kontakt med dåvarande projektgruppen, var de helt inne på borrning med TBM-maskin, och var helt främmande för sprängning. ”Kraftbyggarna”, avnämare från Vattenfall, fick uppdraget. Atlas Copco levererade därför en TBM-maskin (ø 9,1 m) till platsen. I det lösa berget fick den inte tillräcklig stabilitet och tillräckligt motstånd i berget. TBM-borrningen fick därför direkt avbrytas. Detta får tillskrivas brister i bergundersökningen av projektet. Vid besök på platsen fick jag en bild av problemet. Eftersom ”Kraftbyggarna” efter dessa problem gick i konkurs, fick en ny upphandling göras. Detta innebar att Skanska fick uppdraget.
Denna andra entreprenad startade i början av 1996 med att spränga tunneln. Sprängningen fick avslutas 1997 på grund av miljöproblem med tätningsmedlet Rhocka Gil och Skanska lämnade projektet. Efter detta gjorde Banverkets egna specialister en insats för framtagning av ett miljövänligt tätningsmedel och en metod för permanent inklädnad av utsprängd tunnel. Vid besök på platsen 1999 kunde jag konstatera att man var på rätt väg med inklädnaden. Min förvåning var därför stor när Banverket återigen beslutade att införa en s.k. skärman TBM-maskin i projektet. Skanska återinträdde med en fransk partner, Vinci. Den tysktillverkade TBM-maskinen levererades och installerades under 2005.
Därmed var tredje entreprenaden för tunneln igång. Enligt uppgift för återstående 2 x 5,6 km tunnel till ett fast anbudspris på 3,7 miljarder kronor och leveransfärdig 2011 och för tågdrift 2012.
Om man ser på stora bergprojekt till 70-talet i Sverige, så utfördes de i stort sett i stabilt svenskt urberg med kanske undantag av Bolmentunneln för sötvatten. Detta har inneburit att vi i Sverige har varit skonade från så dåligt berg, som nu uppdagas i Hallandsåsen. Vi har därför inte lärt oss tekniken, hur man löser dessa problem. I tunnlarna i ”Alpländerna” har de sedan länge arbetat med svåra bergförhållanden. De har dock metoder att lösa dessa svåra bergförhållanden. Vid årets BK-möte om utförda tunnlar i Schweiz har detta visats.
För att återknyta till TBM borrningen i Hallandsåsen, är det nu som en hel industrianläggning som där har införts och hela tunnelframdriften är baserad på. Detta innebär, i motsats till sprängning att det finns inga alternativ till framdrift av tunneln. Det gäller att inte någon del i kedjan i anläggningen fallerar, för då stoppas framdriften. Enligt uppgift har detta skett genom ras framför TBM-maskinen och nu senast genom nedfall av ett kilometerlångt transportband för bergmassorna. Detta har inneburit månadslånga stopp av tunneldriften. Sådana avbrott kommer sannolikt att ske även under de återstående 5 årens tunneldrift.