Sprängningsarbeten är till sin natur, åtminstone för den oinvigde, förknippade med fara, risker och skador. Bedrivandet av sprängningsarbeten kräver omfattande kunskaper och erfarenhet om metoder, riskanalyser och beräkningar. En av de viktigaste delarna av sprängningsarbetet torde vara riskanalysen, som allmänt sett har en integrerad del i stora delar av sprängningsarbetet. Riskanalys för större sprängningsobjekt skall utföras efter riktlinjerna i svensk standard SS 460 48 66. För mindre sprängningsarbeten saknas idag särskilda riktlinjer.
Svensk standard SS 460 48 66 är typgodkänd av Banverket och har därför hög status. På förekommen anledning bör påpekas att de svenska standarderna skall medtagas i stora byggherrars förfrågningsunderlag vid anbud såsom Väg- och Banverket m.fl. Detta för att alla anbudsgivare får samma krav på sprängningsutförandet. Detta gäller även t.ex. Länsstyrelsens tillståndsgivning av bergtäkter.
När helst det finns risk för skada uppkommer frågan och intresset av att försäkra och därigenom ekonomiskt säkra för eventuella skador. Sprängningsarbeten, liksom en del andra verksamheter såsom exempelvis biltrafik, järnvägstrafik och kärnkraft har av lagstiftaren stämplats som så pass farliga att de skador som verksamheten kan orsaka har belagts med ett så kallat rent ”strikt ansvar”. Ett sådant ansvar innebär kortfattat att den som under utövande av den farliga verksamheten orsakar skada per automatik bär ett skadeståndsrättsligt ansvar för skada, oavsett om det i det enskilda fallet finns en subjektivt godtagbar ursäkt för att skadan uppkommit.
Den som får sin egendom eller person skadad av sprängningsarbeten behöver således som huvudregel inte visa att sprängaren agerat oaktsamt på ett sätt som orsakat skada vilket är fallet i den traditionella skadeståndsrätten. Det räcker med att skadelidande kan visa att skada uppkommit som en följd av sprängningsarbetena. Denna bevisbörda kan i och för sig vara nog så svår att uppfylla, inte sällan skadas äldre byggnader som redan innan sprängningsarbetena haft sprickor och sättningsproblem. Det kan i sådana fall svårt att visa vad som är befintliga sprickor, och vad som är att hänföra till sprängningsarbetena.
Syneförrättning enligt svensk standard SS 460 68 60 ska utföras före och efter sprängning för registrering av förändringar i fastigheter.
Enklast för den som lider skada är att själv ha försäkring för den skadade egendomen. På så sätt slipper den som lider skada alla eventuella diskussioner och processer med sprängaren, och kan istället göra skadeanmälan på sin försäkring och få skadan reglerad. Det blir sedan försäkringsbolagets problem att ställa krav mot sprängaren och regressvis söka få tillbaka utbetald försäkringsersättning. Att skaffa sprängskadeförsäkring är dock inte så lätt som man skulle kunna tro. Den vanliga villa-, eller fastighetsförsäkringen omfattar dock inte sprängskador, dessa försäkringar gäller, i egendomsdelen, typiskt sett för brand-, vatten-, och inbrottsskador.
Den som vill försäkra sin egendom för sprängskador måste teckna en separat sprängskadeförsäkring som dels inte erbjuds av särskilt många försäkringsbolag, och dels kräver en särskild riskanalys och syneförrättning enligt ovan av försäkringsbolaget innan försäkring meddelas. Självfallet vägrar försäkringsbolaget försäkring om risken för skada anses uppenbar.
Den vanligaste försäkringen som kommer i fråga då sprängningsarbeten orsakar skada är sprängarens ansvarsförsäkring. Den som lider skada till följd av sprängningsarbetena ställer ett skadeståndskrav mot fastighetsägaren, byggherren eller sprängaren, som anmäler kravet till sitt försäkringsbolag. Sprängarens försäkringsbolag utreder kravet, och bedömer erhållna handlingar och avtal mellan parterna om vem som är ansvarig att ersätta skadan.
Beträffande dokumentationen av sprängningar t.ex. sprängjournaler enligt gällande regler behöver en skärpning ske.
Lagen stadgar ansvar för såväl den som låter bedriva sprängningsarbetena (byggherre) som den som faktiskt bedriver dem (sprängare). Det går således att tänka sig en rad juridiskt ansvariga: såsom byggherre, totalentreprenör, underentreprenör för markarbeten, och sprängningsentreprenör. Den granne som får sitt hus skadat till följd av sprängningsarbetet kan således enligt gällande lagstiftning vända sig mot vilken av de inblandade parterna som helst.
Kniviga situationer kan uppkomma beroende på vem av de inblandade skadelidande väljer att rikta sitt skadeståndskrav. Det finns sannolikt flera parter inblandade i processen som i juridisk mening låter bedriva sprängningsarbetena, men som saknar försäkring för sprängningsverksamhet. Vanligt i sådana fall är att den som mottar kravet men saknar försäkring försöker få skadelidande att rikta om kravet mot sprängaren. Sprängaren är ju den som trots allt har nödvändig sakkunskap och bäst utredningsmöjligheter. Skadelidande själv har också ett intresse att rikta kravet mot någon som har försäkringsskydd, annars löper skadelidande risken att få ett eventuellt skadestånd jämkat på grund av en skadevållares bristande betalningsförmåga och avsaknad av försäkringsskydd. Förekomsten av försäkringsskydd är mycket viktigt i skadeståndsrätten generellt, detsamma gäller i fråga om skador till följd av sprängning. Skadelidande bör i något skede överväga vem ett skadeståndskrav skall riktas mot och välja den som har täckning för kostnaderna i linje med den så kallade ”deep pocket theory”, dvs. att alltid vända sig mot den som har mest kostnadstäckning, vilket i praktiken innebär ett försäkringsskydd för skadehändelsen.
Även om lagen stadgar ett rent strikt ansvar för sprängskador är det långt ifrån så att de lagen utpekar som skadeståndsskyldiga i slutändan blir tvungna att betala för uppkommen skada. Som berörts ovan är en grundläggande processuell regel att den som påstår en omständighet också har att bevisbördan för påståendet. Detta innebär att det är den som lider skada som följd av sprängningsarbeten som har att visa att exempelvis sprickor i en husgrund har uppkommit som en följd av sprängningsarbeten. Så länge de krav på besiktning av närliggande fastigheter som svensk standard föreskriver uppfyllts, och de mätvärden som erhålls vid sprängningarna dokumenterats och understiger gränsvärdena får den som lider skada anses ha en ganska svår uppgift att styrka skadeståndsskyldighet hos någon av de tänkbart skadeståndsskyldiga.
Erfarenhetsmässigt kan också nämnas att det får anses vanligt att husägare blir lite extra kritiska när de betraktar sitt hus efter att det sprängts i närområdet. Faktum är att hus allt som oftast har mindre sättningssprickor t.ex. i anslutning mellan golv och tak eller i anslutning mellan två väggar. Dessbättre är dessa mindre sättningsproblem, vare sig de anses vara en följd av sprängningsarbeten eller inte, inte särskilt kostsamma att komma tillrätta med.
Det bör också nämnas att lagen stadgar att skadestånd skall fördelas mellan de solidariskt skadeståndsskyldiga i enlighet med vad som anses skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt. Den i kedjan av ansvariga som således får ett krav riktat emot sig från en skadelidande har en möjlighet att kräva de andra inblandade skadevållarna efter det att skadeståndet betalats.